Atlantkusten i Marocko är en lång strand som löper mer än tvåtusen kilometer, från sundet vid Tanger ner förbi Rabat, Casablanca, Essaouira och Agadir, och vidare genom öknen till Dakhla. Ingen betraktar den som en enda strand. Surfen finns i mitten, vinden i båda ändar, och de långa tomma sträckorna har en by, en väg och inget mer.
Den andra kusten, Medelhavskusten i nordost, känns som ett annat land: mindre, lugnare och mycket mindre besökt av dig som reser för havet.
Surfsträckan: Taghazout och punkterna kring Agadir
Taghazout är en fiskeby nitton kilometer norr om Agadir, och har varit centrum för marockansk surfing sedan 1960-talet, när stranden söder om byn började fyllas med tält, skjul och husbilar. Campingen är borta och nu har hotellen tagit över, men anledningen till att folk kom hit är densamma: en rad långa högervågor, i ett land där vattnet är varmare än dyningen det för med sig.
Anchor Point, tre kilometer norr om byn, är den alla känner till. I rätt förhållanden startar du där, rider vågen vidare förbi Hash Point och slutar på strandbrytningen vid Panorama’s, sammanlagt nästan två kilometer. Säsongen är från september till april; under samma månader når vattnet runt 21 grader och lektioner och bräduthyrning finns direkt i byn.
Hela sträckan har alternativ för alla nivåer. Stränderna norr om Agadir ligger längs en väg, och deras namn är nästan samma sak som en resplan: Tamawanza 12 kilometer från staden, Imouran vid 17, Taghazout vid 19, Bouyirdn vid 21, Timzguida allal vid 22, Imiouadar vid 27 och Aghroud vid 30. Längre norrut ligger Imsouane och den långa stranden vid Taghazout Bay, som är de nyare utvecklingsområdena.
Vindstäderna: Essaouira och Dakhla
Två platser längs denna kust är kända för vind snarare än surf, och de ligger i varsin ände. Essaouira har den dagliga passadvinden som oftast drar igång på eftermiddagen och har gjort stranden till ett mål för vindsurfing och kitesurfing i decennier; staden bakom, med sina murar och sin fiskehamn, är anledningen att stanna en vecka snarare än en helg.
Dakhla är den andra. Det ligger i Västsahara, ett område Marocko har förvaltat sedan 1979 och som är omstritt, och det är ungefär så långt söderut som vägen når. Lagunen är grund och platt, vinden är jämn, och staden har blivit centrum för kitesurfing och vindsurfing, men också för fiske. Handodlade ostron går härifrån till restauranger i Marrakech och Casablanca och sedan vidare till Europa, och varma källan Asmaa, 36 kilometer bort, håller 38 grader från en källa på 700 meters djup.
Det lugna vattnet: Oualidia och platta dagar
För dig som tänker på strand snarare än bräda finns svaret i en lagun. Oualidia, mellan El Jadida och Safi, ligger vid en skyddad naturlig lagun och kallas ibland landets ostronhuvudstad, vilket säger en del om hur orörligt vattnet verkligen är. Ostronen odlas i lagunen och serveras direkt vid vattnet.
Varje surfby har dessutom ett skyddat hörn för platta dagar. Norr om Agadir är vikarna vid Bouyirdn och Imiouadar populära, och längst i söder är hela Dakhla-lagunen grund och stilla i hundratals meter. Om du letar efter hav men utan dyning, sikta på ett floddelta, en lagun eller insidan av en vik och kolla hur tidvattnet rör sig innan du planerar heldagen.
Längst i söder: kusten som inte ändrar sig
Dakhla förtjänar ett eget stycke, för siffrorna där känns ovana för Atlanten. Det är mild öken, med 30,8 millimeter regn per år fördelat på ungefär fem dagar, dygnsmedel mellan 22,4 och 26,5 grader året runt, 77 procents luftfuktighet och 3 174 soltimmar. Kanarieströmmen utanför reglerar temperaturen; därför känns samma kust kall i Agadir och mild här, och det gynnar också fisket.
Men det är mer än strandlivet. Halvön Dakhla och bukten vid Cintra är viktiga övervintringsområden för vadare på denna sida av Afrika, flamingon är vanlig, och den lugna lagunen är det som gjort staden till centrum för segling. Dakhla har en flygplats med tre kilometers bana och dagliga flyg, så landets sydspets är inte längre en expedition.
Praktiska tips för en stranddag i Marocko
Två saker är bra att veta innan du väljer strandplats. För det första: havet är kallt jämfört med de flesta länder folk kommer ifrån, eftersom Kanarieströmmen går längs kusten året runt, luften kan vara 27 grader medan vattnet är 19. För det andra: de flesta av stränderna saknar livräddare, och dyningen som ger fina brytningar ger också strömmar vid klippor och stenar.
Så ta dig an kusten som lokalbefolkningen gör: bada där andra badar, fråga hotellet om stranden istället för vädret, och lämna klippor och point breaks till brädåkarna. Belöningen är en kust där du en vardag i september har stranden för dig själv.