Agadir var i århundraden en liten hamnstad utan större roll, sedan blev den ingenting alls, och sedan blev det detta. Namnet förklarar den äldre delen: agadir är det berberska ordet för en inhägnad, ofta ett befäst spannmålsförråd, och staden hette Agadir Ighir, fästningen vid udden, en tullstation mellan Soussdalen och havet.
Det du ser idag kom till genom ett beslut månaderna efter februari 1960, när de överlevande och staten behövde bestämma om staden skulle byggas upp på samma plats. Man flyttade staden en bit söderut och började om med boulevarder, en strandpromenad och moderna stålkonstruktioner, det är därför Agadir känns som en resort som råkar ligga i Marocko snarare än som en marockansk stad vid havet.
Vad jordbävningen 1960 gjorde med staden
Jordbävningen inträffade tjugo minuter i midnatt den 29 februari 1960, på Ramadanens tredje dag. Den mätte 5,8-det låter överkomligt, men den låg bara femton kilometer ner och nästan precis under staden, och skakningarna varade i mindre än femton sekunder. Byggnader från 1950-talet som rests fort, utan hänsyn till jordbävningsrisk och ofta dåligt övervakade, kollapsade; hela kvarter med stampade lerhus förvandlades till damm.
Mellan tolv och femton tusen människor dog, ungefär en tredjedel av stadens invånare, och åtminstone trettiofemtusen blev hemlösa. Det är fortfarande den dödligaste jordbävningen i Marockos historia. Kasbahn på kullen, som stått sedan 1500-talet, rasade längs sluttningen, och den restaurerade muren finns kvar över bukten, med den upplysta inskriptionen Gud, Fosterland, Kung på kvällen och en utsikt som visar varför platsen valdes.
Stranden, strandpromenaden och bukten
Stranden är huvudskälet till att de flesta kommer hit, och det är ett ordentligt skäl: tio kilometer sand i en båge längs bukten, med en promenad, palmer, en marina och ett strandliv som fylls av flanörer, fotboll och familjer varje kväll. Bukten är skyddad, vattnet svalt tack vare Kanarieströmmen och vågorna betydligt mildare än längre norrut längs Atlantkusten.
Kasbah-kullen ligger i norra änden ovanför fiskehamnen och promenaden upp tar femton minuter och ger hela platsens geografi: buktens båge, hamnen med sina sardinebåtar, den nya staden rakt bakom stranden. Minnesmuseet i Talborjt, med bilder från ruinstaden, är den andra halvan av den bilden och är så pass litet att det går att se på en timme.
Souk El Had, kasbahn och La Médina
Souk El Had är den största marknaden i regionen och en av de största i landet, en inhägnad stad med omkring sex tusen butiker där avdelningarna är ordnade men inte priserna: möbler, hantverk, textilier, grönsaker, kött, kryddor, husgeråd och mycket mer, med gott om plats för frukt och grönt från Soussdalen.
För riktiga hantverksinköp i Agadir får man oftast åka lite utanför stan. La Médina vid Ben Sergao är en rekonstruktion, inte en ruin: en italiensk konstnär, Coco Polizzi, byggde hela byn i traditionell berberstil på 1990-talet över fem hektar, med hantverksverkstäder, en trädgård och servering. Andra platser som är värda en timme är Amazigh arvsmuseet, fåglarna längs Avenue des Administrations och fiskmarknaden i Anza, där konservfabrikerna ligger och de små restaurangerna vid marknaden serverar sardiner lika bra som någon annanstans på kusten.
Ankomst: flygplatsen, bussen och vägen
Al Massira-flygplatsen ligger cirka tjugo kilometer sydost om centrum i kommunen Temsia och är landets fjärde största med över två miljoner passagerare per år och många europeiska lågprislinjer. Det är därför Agadir har så mycket norra européer på vintern: taxi från terminalen är snabbt och billigt sett med EU-mått, lokalbuss långsammare men väldigt prisvärd, och resortområdet med de flesta hotellen ligger ungefär mittemellan.
Alternativet är att komma landvägen. Motorvägen går från Marrakech och körningen är enkel: cirka tre timmar från Marrakech, fem eller sex från Casablanca, och längs kusten från Essaouira går en långsammare men mycket mer intressant väg. Inne i stan finns en linje buss rapid transit med trettiofem hållplatser mellan hamnen och Tikiouine, det är lokalt kollektivtrafik du kan ha nytta av, plus små taxibilar.
När ska man åka
Agadir säljer sig på avsaknaden av vinter, och siffrorna backar upp det. Medeltemperaturerna ligger mellan 21,2 grader i januari och 27 grader i augusti, alltså knappt sex graders skillnad över året, och staden får nästan tre tusen soltimmar. Nederbörden uppgår till cirka 230 millimeter per år och faller i princip bara mellan november och mars.
Undantaget är chergui, en vind från Sahara som kommer en till två gånger om året och ibland driver temperaturen över fyrtio grader i två till fem dagar. I augusti 2023 nådde staden 50,4 grader, vilket gör Agadir till en av få platser i världen vid kusten där det registrerats över femtio grader. Om du reser i sensommar är det detta du behöver planera för, och svaret är att vara nära vattnet.
Längs kusten och upp i dalen
Norr om staden förvandlas kusten till surfområde: Taghazout och Tamraght är surfbyar med uthyrning av brädor ungefär tjugo minuter upp längs vägen och ännu längre håller kustens vikar på mot Essaouira. Inåt landet och nordost klättrar vägen mot Imouzzer Ida Ou Tanane och Paradise Valley, där poolerna fylls av folk varma helger men som är genuint vackra en vardagsmorgon.
Den klassiska utflykten går istället österut. Taroudant ligger åttio kilometer upp i Soussdalen, en stad med ringmur, livligt torg, souker och murar att promenera längs, de flesta gör det på en halvdag. Palm-oasen Tiout ligger två mil längre. Sydkusten bjuder på Tiznit vid nittio kilometer med sin silvermarknad, sedan Legzira som är känd för sina klippbågar och därefter Sidi Ifni. Nationalparken Souss-Massa och flodmynningen vid Oued Massa, cirka sjuttio kilometer sydut, är platsen för fåglar.
Agadir är uppriktig med vad det är. Kom hit för ljuset, vattnet och den långa strandpromenaden, använd staden som bas för dalen och kusten, och ta dagsutflykterna till Taroudant eller Essaouira när du fått nog av stranden. Det är inte guideböckernas Marocko, men det är en riktigt bra semesterort.