Marocko har två typer av betalning: det fasta priset, som står skrivet någonstans, och den lilla sedeln, som inte gör det. Nästan alla besvär med pengar som besökare råkar ut för här handlar om att blanda ihop dessa två, och väldigt sällan inbegrips en servitör.
Själva dricksen är enkel. Det är på taxiavgifter och ”gratis” erbjudanden som veckopengen rinner iväg, så det är värt att känna till siffrorna innan du landar istället för att försöka förhandla från taxifönstret.
Vad som egentligen gäller
Att ge dricks är frivilligt och Marocko har ingen rekommenderad procentsats. Det som fungerar för de flesta turister är samma vana som i sydeuropeiska länder: lämna myntväxeln på caféet, avrunda taxipriset och ge en sedel till någon som gör något utöver själva köpet.
Skillnaden är summornas storlek. Priserna i Marocko är låga och de summor vi pratar om är inte symboliska. En tagine kostar 25 till 60 dirham, couscous lika mycket, mynta-te 6 till 8, ett glas apelsinjuice 4 och ett bröd under 2. Med siffrorna i åtanke är en 10-dirhamssedel en sjättedel av lunchen, så ingen tar illa upp om du lämnar en, och om du dricksar 50 dirham på en måltid som kostar 30 ser det bara ut som ett misstag, inte som generositet.
Taxi, vart pengarna verkligen går
Det här är främst en fråga om taxipris snarare än dricks, och det är där drickspengen för hela veckan försvinner på en enda resa. Enligt lagen ska en petit taxi i stan använda taxameter. Den börjar på 1,70 dirham före kl 20 och 2,40 efter, med minsta avgift 7 dirham dagtid och 10 på natten. En resa på tio minuter landar kring 20 dirham på taxametern. Sträckan från tågstationen i Marrakech till stora torget kostar 12 till 13.
Förare som väntar vid stationen, flygplatser och torget struntar ofta i taxametern och vill ha 50 till 70 för samma resa. På Marrakech flygplats säljs fasta taxi-biljetter från automat för 200 dirham, medan en bil som vinkas in 200 meter därifrån kostar cirka 60, och en grand taxi in i medinan runt 150. Att gå 100 meter bort från taxistolpen innan du vinkar in en bil är det viktigaste tipset här.
När taxametern väl är på är dricksen bara själva avrundningen: 13 blir 15 och mynten hamnar hos chauffören istället för att stanna hos dig.
När en sedel faktiskt väntas
Bagage går först, eftersom det är oklart även för många marockaner. På Supratours-bussarna vill den som bär din väska till lastutrymmet ofta ha upp till 20 dirham, men 5 dirham är lagom. CTM är det enda bolaget som tar betalt för bagage officiellt och ger kvitto. Du ska inte betala extra för en väska du har mellan benen.
På offentliga hammam är inträde billigt och själva skrubben är det som kostar: 10 till 15 dirham för att gå in på ett kvartershammam, cirka 30 till 50 för en skrubb, och du tar med tvål, skrubbhandske och handduk själv. Ett turist-hammam börjar runt 150 dirham och där ingår tjänsten så dricksen är oftast frivillig och mindre. Det är den person som skrubbar och sköljer som du ger till.
Och så medinan, småsummor där etikett är allt. Om du går vilse och någon följer dig till en gata där du kan ta taxi, är 20 dirham taket, inte startbudet; det avtalade beloppet ges i mynt innan ni börjar gå. Hotellstäderskan kan tvätta en påse kläder för 50 till 100 dirham och kommer ofta svara med ”du bestämmer”, vilket är en inbjudan att säga en summa snarare än att lämna det öppet. På fiskmarknaden ligger rensning av egenköpt fisk på 1 till 2 dirham.
Erbjudanden som inte är gratis
Det dyraste i Marocko är just det som påstås vara kostnadsfritt. Henna som erbjuds utan ersättning på torget slutar ofta med ett krav, ibland tio gånger vad en lokal invånare betalar, och ju mörkare tatueringen är desto mer troligt att den blandats ut med saker du inte vill få på huden. Ett foto med en orm kostar runt 20 dirham, vilket kan vara rimligt om du verkligen ville ha det. På matstånd på Djemaa el-Fna kommer tallrikar pommes och sallad utan att du beställt dem och debiteras med 5 dirham styck.
En annan variant är vägvisningen. En främling som säger att en gata är stängd, en handlare som säger att ett yrkeslag bara kommer en gång varannan vecka, eller en man med plastbricka som hakar på dig och utger sig för att vara guide: inget av detta är en tjänst och ingen dricks är väntad. Frasen la shokran, tack men nej tack, räcker och att sedan gå vidare.
Växelpengar är hela systemet
Mynten är 0,5, 1, 2, 5 och 10 dirham, sedlar är 20, 50, 100 och 200 men under 20 är sällsynta i praktiken. Ingen har växel, inte taxichauffören, inte caféet och inte hotellreceptionen som vill ha kontanter för turistskatten. Växla en större sedel direkt, håll alltid småmynt och 20-dirhamssedlar till hands och lämna aldrig en hundralapp på ett 7-dirhamsbelopp.
Kort accepteras för det mesta bara i restauranger, på hotell och i större butiker. Taxis, marknadsstånd, dricks och turistskatt kräver kontanter och ett uttag i marockansk bankomat kostar ofta runt 30 dirham ovanpå din egen banks avgifter, ett argument för att ta ut större belopp mer sällan. Al Barid var undantaget och tog ingen avgift våren 2024.
Att få rätt på pengarna i Marocko handlar mindre om generositet och mer om att veta vilka priser som är förhandlingsbara och vilka som inte är det. Taxametern är inte förhandlingsbar, inte heller priset på en tagine, och den lilla sedeln till bagagebärare eller hammampersonal är en artighet, inget krav. Allt däremellan är en diskussion, och kort om du har växeln redo.