Floden Ounila är oftast torr större delen av året, och byn ligger på en kulle ovanför för att vattnet var lågt nog att korsa och högt nog att hålla utkik. I sex sekel låg här en rastplats längs leden där salt, guld och slavar fraktades över Atlasbergen till Marrakech, och ksaren är vad fyra sekler av sådan trafik byggde av lera.
Det är speciellt att komma hit, för det ser nästan ut som en filmkuliss och har också blivit med i dussintals filmer, så första reaktionen kan vara misstänksamhet. Sedan ser du att murarna vittrar precis där de skulle göra ändå, att det finns tvättlinor bakom en av dörrarna, och platsen börjar kännas som den är: en by folk lämnade och några har återvänt till.
Vad du faktiskt tittar på
Kullen har varit befäst sedan 1000-talet under almoravidernas tid, på en av få passager mellan Marrakech och Sahara. Inget som står kvar är äldre än 1600-talet, men de senare byggarna använde samma byggsätt. Därför hänger hela byn ihop: hus nära samman, innanför försvarsmur med hörntorn och en enda port, höga hus nedtill med geometriska mönster i övervåningarna, en moské, ett karavanserai, flera kasbaher och marabouten Sidi Ali eller Amer.
Högst upp på kullen ligger ruinerna av ett stort befäst magasin, ett agadir, som gett namn åt en av de nyttigaste orden i språket: samma ord ligger bakom namnet på kusten. Här finns ett torg, en muslimsk begravningsplats och en judisk, det sista påminner om att byarna i södra Marocko var blandade ända in på 1900-talet. Utanför murarna finns slättmark där säd odlades och tröskades.
Materialet är själva poängen. Allt är stampad lera, adobe, soltorkat tegel och trä, blandat av jord och halm och packat i formar. Det är billigt, kyler huset och kräver ständig omsorg: en by av den här typen börjar förfalla på bara några decennier utan underhåll. De högre byggnaderna är stampad lera i nedre delen och lättare adobe ovanför, så murarna bär sin egen vikt. UNESCO kallar det här ett äkta bevarat exempel, och anledningen att det överlevt är att reparationen aldrig slutat.
Ouarzazate och studiorna bredvid
Ouarzazate är en provinsstad med cirka 79 000 invånare på 1 151 meters höjd, på en karg platå söder om Höga Atlas, och kallas ofta porten till öknen eftersom det verkligen är sista stan före Draa-dalen och sanden. Den har sin egen lersymbol, Kasbah Taourirt, byggd i stampad lera och utbyggd av familjen Glaoui som kontrollerade södern för fransmännen och lät en kanon stå utanför dörren för att understryka makten.
Filmindustrin kom hit på 1980-talet och har blivit kvar. Atlas Studios grundades 1983 och säger sig vara världens till ytan största studio; en andra, CLA, öppnade 2004. Mellan tjugo och femtio internationella produktioner spelas in här per år, lockade av öknen, bergen, kasbaherna, utbildade team och en tillståndsprocess som inte sinkar någon. Cinemamuseet mitt emot kasbahen är litet och trivsamt och visar vad som spelats in och lämnats kvar.
Så tar du dig hit: passet och dalen
Nästan alla kommer med bilväg över Tizi n’Tichka, höjdpasset som leder huvudvägen från Marrakech söderut. Det är en lång stigning med många svängar och köer bakom lastbilarna, och sträckan är den där man för första gången på allvar ser hur Atlas skiljer två världar åt. Åker du från Marrakech tar det en hel dag med stopp vid ksaren; från Ouarzazate är det en kort resa västerut.
Andra alternativet är själva gamla karavanvägen längs Ouniladalen via Telouet förbi ruinerna av Glaouipalatsen. Det är långsammare och skumpigare men mycket bättre, med byar som Tamdaght på vägen. Har du bil och en ledig dag är det denna väg du ska ta. Bussar kör dagsturer från Marrakech, vilket betyder sex timmar i sittandes för tre timmar på plats, och det är värt att övernatta istället.
När ska du åka
Ouarzazate har ökenklimat med riktig vinter. Genomsnittlig dygnsmax går från 17 grader i januari till 38,8 i juli, och nederbörden ligger runt 115 millimeter per år, med några få regniga dagar på vintern och nästan inget regn mellan juni och september. Morgnarna i januari kan vara nära noll och det händer att det snöar i stan, och sommar eftermiddagarna är så heta som siffrorna antyder, så promenadturen flyttas till tidig morgon och kväll.
Två perioder blir särskilt sköna: mars till maj, när dalen är varm och ljuset långt, samt oktober till november, när hettan lagt sig men himlen är fortsatt klar. Sommaren går att stå ut med om man undviker middagssolen, och vintern är vacker och kall, med snövita Atlas ovan byn och kasbaherna tydligt mot fonden.
Aït Benhaddou är värt den långa bilresan i sig, men ger också något extra: när du lärt dig se på lermurarna, slutar varje kasbah, ksar och by längs södra dalarna att vara bakgrund och blir istället ett ingenjörsverk du kan förstå.