Essaouira ligger vid en bukt som Iles Purpuraires skyddar mot dyningen, och därför har platsen använts som ankringsplats i två och ett halvt tusen år. Karthagiska handelsmän kom hit redan på 500-talet f.Kr., och under första århundradet f.Kr. hade kung Juba II av Mauretanien ett färgeri här, där de kokade murexsnäckor från klipporna för att få fram det purpurfärgade pigmentet till romerska senators togor.
Fram till 1960-talet kallades staden för sitt portugisiska namn Mogador, troligen från det feniciska migdol, lilla fortet. Hela historien ligger i det ordet: först en skyddad ankringsplats, sedan ett fort och därefter en ritad stad på 1700-talet av militäringenjörer.
Varför vinden styr dagen
Alizés, passadvindarna längs den marockanska atlantkusten, når Essaouira via bukten och kommer in starkare här än någon annanstans. Från sen vår till tidig höst kommer de de flesta eftermiddagar, och de är så kraftiga att staden har byggt upp hela sin ekonomi runt kitesurfing, vindsurfing och segling.
Den rytmen formar ditt besök. Morgnarna är lugna och dimmiga, ljuset på murarna som klarast, och stranden tom. Vid lunchtid tar vinden i, drakarna åker upp vid norra änden av stranden, och de utan sele letar upp en vägg att sitta bakom. Det viktiga att veta är att vinden döljer solen och havet döljer kylan: Kanarieströmmen och det uppvällande vattnet som gör sardinerna så goda håller också vattnet betydligt kallare än breddgraden antyder, Atlanten är en ständigt rörlig ocean, ingen pool.
Söder om staden börjar den riktiga surfkusten, med Sidi Kaouki ungefär tjugo minuter bort längs strandvägen och Moulay Bouzerktoun ännu längre, båda med uthyrning, surfskolor och enkla matställen. Bussar och taxibilar går dit, och en blåsig by med ett kafé och ett surfbrott är en rimlig plan för en dagstur.
En stad byggd på ett bräde
Essaouira är ovanlig bland Marockos medinor genom att ha en tydlig upphovsperson och ett årtal. Sultan Mohammed III ville ha en Atlant-hamn nära Marrakech, och samtidigt direkthandel med Europa, så 1760 satte han en fransk ingenjör, Théodore Cornut, att rita en befäst stad för utländska köpmän; marockanska arkitekter från Fes, Marrakech och Rabat byggde tillsammans med honom, och en engelsk konvertit, Ahmed el Inglizi, ansvarade för hamnporten. Planen ritades efter franske militäringenjören Vaubans principer, och staden stod i stort sett klar efter ett dussin år.
Ekonomin gjorde projektet möjligt. Sultanen stängde Agadirs hamn 1767 så all handel söderifrån leddes hit, och karavanvägen från Timbuktu över Atlasbergen sökte sig till Atlanten just här. Essaouira blev landets viktigaste hamnstad och under en period även diplomatisk huvudstad, med konsulat från halva Europa innanför murarna. Judiska köpmän bjöds in för att ansvara för handeln med Europa, och länge var de i majoritet; mellahn, synagogorna och Bayt Dakira finns kvar än i dag.
Murarna, hamnen och medinan
Gå murarna först, när ljuset fortfarande är lågt. Sqala de la Kasbah är den långa plattformen över havet där en rad brons- och järnkanoner riktas ut mot intet särskilt, vissa av dem gjutna i Europa på 1740-talet; Sqala du Port ligger åt andra hållet, över fiskebåtarna, och båda är gratis att promenera på. Mellan dem finns Porte de la Marine, porten som Ahmed el Inglizi byggde, och inne i stan Bab Manjanas klocktorn, där det nu finns en samling musikinstrument efter ett förflutet som bland annat fängelse.
Nedanför murarna arbetar fiskhamnen varje morgon, och sardinerna går direkt från båten till grillen under pelargången av bås på kajen. Längre in i stan är medinan liten, glad och svår att gå vilse i: ett rutnät av gränder snarare än en labyrint, med verkstäder för thuya-trä och intarsiabutiker, mellahn med sina synagogor, Ben Youssef-moskén bakom klocktornet, samt det lilla museet uppkallat efter Sidi Mohammed ben Abdallah med fynd från utgrävningarna på Mogadorön.
Och så stranden, en lång sandbåge söder om hamnen, kantad av sanddynerna och ruinerna av Bordj el Berod, fästningen som enligt myten förknippas med Jimi Hendrix efter ett kort besök i Diabat 1969, snarare än något han faktiskt byggde.
Att ta sig hit
Essaouira är en stad dit man kommer landvägen, och avståndet från Marrakech är inte långt. R207 går västerut från staden över slättland, sedan genom arganskog och Haha-distriktet ner mot kusten, och färden tar omkring två och en halv timme. Bussar går dagligen från Marrakech vidare norrut mot Casablanca och Atlantkusten, och privata transfers gör samma resa till högre pris.
Flygplatsen ligger utanför staden, på väg mot Marrakech, med lågprisflyg från några europeiska städer som London Stansted, Paris och Bryssel Charleroi; flygtabellerna skiftar med säsongen, så kontrollera i förväg. Från terminalen är taxi oftast enklaste svaret, och det går en lokalbuss som passerar flygplatsen mellan Bab Doukkala och Sidi Kaouki.
Om du kör själv är vägarna söderut längs kusten till Agadir och Taghazout långsamma, vackra och värda tiden, och de österut är samma som du anlände på. Drivmedel är lätt att hitta; parkering i centrala Essaouira är det sällan, så välj gärna ett guesthouse som kan förklara var du kan lämna bilen.
När ska du resa
Klimatet är milt året runt, och skillnaderna handlar mer om regn än om värme. Nästan allt regn faller mellan november och mars, omkring 300 millimeter per år, medan juli och augusti är praktiskt taget torra. Dagsmedeltemperaturerna går från 18,4 grader i januari till 22,6 i september, med årsmedel på 20,6, och det är nästan 3 000 soltimmar om året, mycket för en plats som ibland ligger i havsdimma.
Extremvärdena säger mer än medelvärdena. Högsta uppmätta temperatur är 35,7 grader, den 18 april 2017, och lägsta är 2,2 grader, 29 januari 2005, så en vinterkväll kan faktiskt bli kall i en medinabostad byggd för skugga snarare än värme. Våren och hösten är den bekvämaste tiden; högsommaren är varm i inlandet men skön här; vintern är tyst, grön och ibland blöt.
Musik, trä och argan
Sedan 1998 hålls en Gnaoua-festival för världsmusik i Essaouira sista veckan i juni: fyra dagar, hundratusentals besökare och en eller två scener på torget, med gnaouamästare från hela Marocko bredvid jazz- och rockmusiker från andra håll. Musiken är inget turistpåhitt; Gnawa finns på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv och rötterna bakåt går via de transsahariska karavanvägarna som byggde upp stadens rikedom.
Shoppingen följer samma logik. Thuya är en inhemsk cypress vars rötter snidas till askar, schackspel och intarsiamöbler, och verkstäderna i medinan visar gärna upp arbetet. Arganolja är det andra, pressad ur nötterna från träd som finns här och nästan ingen annanstans, bra att köpa på kvinnokooperativ snarare än av en man med en omärkt flaska.
Essaouira kräver väldigt lite av dig och ger mycket tillbaka: gå murarna innan vinden kommer, ät fisk i sikte av platsen där den fångats, och låt eftermiddagen fösa in dig på en takterrass där det enda du har kvar att göra är att se Atlanten växla mellan grått och vitt. Två nätter räcker för att förstå varför folk älskar platsen, och det är väl motiverat just här.