Alexandria Egypten: biblioteket, fyren och Medelhavet

Alexandria är den minst egyptiska staden i Egypten och har varit det sedan sin grundläggning. Alexander den store anlade staden i april 331 f.Kr. på platsen för en fiskeby som hette Rhakotis, med en vall till ön Faros som gav staden två hamnar, och hans general Ptolemaios gjorde staden till huvudstad och flyttade Alexanders kropp dit. Inom ett sekel var det världens största stad, och i flera århundraden låg den bara efter Rom i storlek.

Det som finns idag är en lång men inte särskilt djup stad: ungefär 5,4 miljoner invånare utspridda på 40 kilometer medelhavskust i västra delen av deltat, ett stadskärna i italiensk stil, en corniche som är stadens vardagsrum och ett hav som slukat stora delar av den antika stadskärnan. De två monument alla känner till, biblioteket och fyren, är båda borta, och den moderna staden har byggt ett nytt för det ena och en fästning ovanpå det andra.

En grekisk stad som behöll sitt namn

Den ptolemaiska staden var grekisk i sina institutioner och blandad i sin befolkning, indelad mellan det egyptiska kvarteret Rhakotis, det kungliga grekiska kvarteret och ett judiskt kvarter, med två pelarprydda huvudgator som korsades där Alexanders grav tros ha legat. Staden var det intellektuella centrumet i den hellenistiska världen: biblioteket och Musaeum, förlagan till dagens museum, drog lärda från hela Medelhavet, och Septuaginta, den grekiska översättningen av den hebreiska bibeln, skapades här.

Det förblev Egyptens huvudstad fram till arabernas erövring år 641 efter fjorton månaders belägring, då den nya huvudstaden Fustat, som senare blev Kairo, tog över dess roll. Staden förföll, kom igen som landets viktigaste hamn under medeltiden, tappade åter i betydelse när portugiserna hittade sjövägen till Indien, men återhämtade sig på 1800-talet då Muhammad Ali grävde Mahmoudiyah-kanalen och åter knöt samman staden med Nilen. Den mångkulturella staden i början av 1900-talet, grekisk, italiensk och levantinsk, tömdes till stor del genom nationaliseringar efter 1956.

Biblioteket och fyren

Det stora biblioteket är ett historiskt tomrum. Det grundades troligen i början av 200-talet f.Kr. under Ptolemaios II, var del av ett komplex där Musernas tempel ingick, och skadades eller förstördes vid flera bränder, detaljerna är omdiskuterade. Bibliotheca Alexandrina öppnades 2002 nära samma plats: ett modernt bibliotek snarare än en rekonstruktion, med en stor lutande läsesal, museer under och ett planetarium bredvid. Det är också samtidens egyptiska byggnad som flest är överens om att uppskatta.

Fyren har ett tydligare öde, i betydelsen att vi vet exakt var den stod. Farosfyren var omkring 138 meter hög, påbörjad av den första Ptolemaios och färdigställd av den andre, till en kostnad av 800 talenter på tolv år, och blev modell för alla senare fyrar. Den stod i över tusen år, var redan delvis förstörd när Ibn Battuta såg den 1326, och föll i en jordbävning på 1300-talet. År 1477 byggde den mamlukiske sultanen Qaitbay en fästning på exakt samma plats, med delar av den gamla stenmassan, och Qaitbays citadell står där mot havet idag.

Under staden, och under havet

Nästan allt från antikens Alexandria ligger begravt, för den moderna staden är byggd rakt ovanpå och det finns nästan ingenstans att gräva. Det som har grävts fram är värt omvägen: katakomberna i Kom El Shoqafa, som hittades av en slump 1900 och nås via en spiraltrappa ner till tre våningar gravkammare med blandade motiv från egyptisk, grekisk och romersk begravningskonst; Pompejus pelare, ett granitblock på 27 meter med bas, som inte har något med Pompejus själv att göra; och Kom El Deka, där den romerska teatern och baden fortfarande utgrävs.

Sedan finns hamnen. Kleopatras kungliga kvarter sjönk vid jordbävningar och markrörelser, och sedan 1992 har ett franskt team arbetat på havsbotten där, tagit upp statyer och kartlagt det kungliga palatsområdet och ett Isis-tempel på den sjunkna ön Antirhodos. Vissa delar av hamnen har öppnats för besökare på olika sätt, vilket fortsätter vara omstritt bland arkeologer.

Staden och havet

Alexandria är en av världens storstäder som är mest sårbar för havsnivåhöjning, och det är inte ett framtidsproblem utan redan ett faktum. Staden är låg, platt och byggd på deltajord, delar av centrum ligger redan under havsnivån och grundvattnet som följer stigande hav riskerar grunderna: en studie från 2025 uppskattade att över sju tusen byggnader är hotade enbart av detta. Vinterstormar och störtregn översvämmar redan idag gator som aldrig byggts för ordentlig dränering.

För besökaren påverkar detta inte dagen, men sätter tonen. Cornichen är stadens frontlinje, fiskebåtarna ligger vid kaj mot ett hav som sakta äter upp marken, och vinden från vattnet gör staden svalare, grönare och mer promenadvänlig än andra delar av Egypten.

Att ta sig dit och runt

Tåget från Kairo är goda sättet att anlända: två intercitystationer, Misr i väst och Sidi Gaber i öst, båda trafikeras av Egyptiska Statens Järnvägar, och snabbtågen från Ramses-stationen tar cirka två timmar. Flygplatsen ligger 25 kilometer bort och har mest inrikes och säsongstrafik, så de flesta besökare reser med tåg.

I staden är spårvagnen ett arv och överlevare: ett nät byggt 1860, Afrikas äldsta, från El Raml i väst till Victoria i öst, med ett pendeltåg parallellt till Abu Qir. Det finns omkring hundra busslinjer, som är billiga och trånga, och cornichen på cirka 17 kilometer strandlinje upplevs enklast i etapper snarare än i ett svep. Ett tunnelbanesystem har planerats i åratal med en prislapp runt en miljard dollar; än så länge är det spårvagnen och taxibilarna som gör jobbet.

Alexandria är inte Luxor eller Kairo, och ska inte jämföras med dem. Det är en hamnstad som råkar ligga ovanpå en förlorad stad: ät fisk i hamnen, åk spårvagn, promenera längs cornichen vid skymningen när hela staden gör samma sak och acceptera att det kända biblioteket och den berömda fyren är berättelser nu, inte byggnader längre.