Chefchaouen är en marknadsstad i västra Rifbergen som, utan att det var meningen, har blivit en av de mest fotograferade platserna i Marocko. Namnet förklarar läget: det kommer från arabiska för att titta och det berbiska ordet för horn, alltså ”se på de två topparna ovanför dalen”.
Det oväntade är att detta inte är någon semesterort. Det är en fungerande provinshuvudstad med cirka 46 000 invånare, marknad, sjukhus och busstation, och det blå målas på samma hus där folk går till jobbet vardagar som helg. Det är anledningen till att kvällen är mycket bättre än eftermiddagen.
Varför är staden blå
Det finns tre svar och alla i staden ger dig minst ett.
Det första är om insekter: blått sägs hålla myggorna borta, vilket är viktigt i en dal med rinnande vatten. Det andra är religiöst: blått står för himlen och det andliga, och väggarna målas för att påminna om det i vardagen. Det tredje svaret är mer praktiskt, och nyare, och är det som vissa lokalbor själva säger: staden blev tillsagd att måla sig blå på 1970-talet när man ville ha fler turister.
Det som däremot inte är omtvistat är grundskiktet, som är andalusisk vitkalkning, införd av flyktingar från Spanien, och att det blå målas på för hand varje eller vartannat år, vilket gör att det alltid ser fräscht ut.
En fästning som blev till stad
Ali ibn Rashid byggde kasbahan 1471 för att försvara norr mot portugiserna, och hans efterkommande samt flyktingarna från Granada fortsatte utveckla platsen. Efter 1492, och ännu en gång efter utvisningen år 1609, slog sig muslimska och judiska familjer från Spanien ner här och byggde på det enda sätt de kände till, därför ser gränder, gårdar och portvalv mer andalusiska än marockanska ut.
Staden de skapade var en muromgärdad tätort med ungefär tio portar och blev inte större än sin mur förrän på 1900-talet. Den mest kända ledaren var troligen Sayyida al-Hurra, som styrde staden och från Tetouan skötte en kaparflotta på 1500-talet. En judisk gemenskap med iberiskt ursprung levde här i århundraden och utgjorde vid en tidpunkt en tredjedel av befolkningen; mellahn och dess kyrkogård finns kvar, den sista familjen flyttade 1968.
Medinan på en halv dag
Börja på Uta Hammam-torget, som är kärnan i gamla stan: kasbahan på ena sidan, Stora moskén med sin åttakantiga minaret på den andra, och en karavanseraj som en gång huserade handelsmän, en av fyra i staden. Torget anlades på 1500-talet och har fått sitt namn från en hammam i hörnet.
Själva kasbahan är värd den lilla entréavgiften. Väggarna är gjorda av stampad jord, förstärkta av tio torn, och innandömet har blivit ett museum för arkeologi och lokalhistoria med en trädgård i gården. Därifrån kan du gå ner i Souika, den äldsta stadsdelen som varit handelstorg sedan 1400-talet, och leta upp stadens fontäner: Ain Souika som gömmer sig bakom en båge, samt fyrsidiga fontänen på stora torget.
Öster om medinan, utanför murarna, ligger Ras al-Ma’, källan som försörjde staden med vatten. Där finns en stenbyggd inhägnad, en gammal kvarn och en bro över ån. Längre fram börjar en stig som leder till Spanska moskén, byggd på 1920-talet och som inte längre används för bön, det är hit alla går i skymningen för att se solen gå ner över staden. Det är tjugo minuter uppför och ansträngningen är värd det.
Akchour och Talassemtane-parken
Bergen bakom staden är naturreservat. Talassemtane nationalpark skapades 2004 och täcker cirka 589 kvadratkilometer mellan 350 och 1 050 höjdmeter. Här finns de sista gångbara bestånden av marockansk ädelgran, en trädart som bara växer på några få platser i världen. Mer än 1 380 växtarter har hittats i parken, varav 47 inte finns någon annanstans, liksom skägggam och över hundra andra fågelarter.
Dalen du ska åka till är Akchour, en ravin med pooler och en naturlig stenbåge som kallas Guds bro. Du kommer hit via väg och sedan vandring på ett par timmar. Lokala guider väntar vid parkeringsplatsen, och det är klokt att ta med en, inte primärt för säkerheten, utan för att veta vilken stig som leder till vattenhålen och vilken som leder upp på en getstig. Kef Toghobeit, en av Afrikas djupaste grottor, ligger i samma bergsmassiv.
Så tar du dig hit
Chefchaouen har ingen flygplats. Vägarna in hit går från Tétouan och nordkusten, från Ouazzane på vägen mot Fes, och från bergen norr om Larache. Staden ligger mellan Tétouan och Ouazzane, så alla bussar passerar här. De flesta besökare kommer med buss eller delad taxi, från Tanger eller Tétouan i norr eller Fes i söder, och sista biten går verkligen upp i Rifbergen och tar längre tid än kartan antyder.
Busstationen ligger på promenadavstånd från medinan, vilket brukar förvåna dem som väntade sig en taxitur. Om du själv kör: parkera utanför muren, gränderna är för fotgängare och närmaste bilväg till de flesta guesthouse är genom en port och en trappa.
När är det bra att åka
Chefchaouen har medelhavsklimat på 564 meters höjd, vilket i praktiken betyder milt, grönt och blötare än större delen av Marocko.
Regnstatistik från mätstationen i staden mellan 2000 och 2020 varierade från cirka 500 millimeter det torraste året till nästan 1 900 det våtaste, så Rifs väder är generöst och oförutsägbart. Våren är grön med många vilda blommor, hösten är klar och varm och sommaren innebär flest besökare och ljumma kvällar på taken. Vinter är kall och ofta regnig och snö faller på topparna ovanför staden.
Vad du kan köpa och ett råd
Träslöjd är stadens viktigaste hantverk, svarvade och målade möbler, askar och skärbrädor i ceder, valnöt och tuja. Läder, vävda textilier och smidesjärn fyller de andra butikerna, många av dem är kooperativ snarare än mellanhänder, och priserna är mildare än i Marrakech.
En sak att vara vaksam på: Rifområdet är Marockos centrum för odling av cannabis, och det erbjuds informellt på vissa stigar och terrasser. Brittiskt konsulärt resråd listar narkotikabrott som mycket allvarliga, med långa fängelsestraff, och samma försiktighet gäller allt du får ombedd att bära med dig för någon annan. Oavsett erbjudande är risken din, inte deras.
Chefchaouen är en stad som egentligen passar för två nätter men som många gör till en dagstur. Kom på morgonen, promenera gränderna när de är fyllda av folk och ljuset är skarpt, men stanna kvar: klockan fem töms staden, böneutrop hörs över de blå taken och platsen blir sig själv igen. Den timmen är värd hela resan.