Marocko har lagt tjugo år på att bygga ut sitt vägnät, och resultatet är att själva vägarna sällan är problemet. Motorvägarna mellan de stora städerna är nya, glest trafikerade och billiga, medan bergsvägarna är smala, långsamma och saknar belysning. De sista tjugo kilometrarna till något intressant är oftast en smal asfaltssträcka med grusiga vägrenar, och båda riktningar använder vägrenen i omgångar.
Det som gör landet annorlunda att köra i är inte vägunderlaget utan körvanorna och hur reglerna tillämpas: en kontroll då och då, en fartfälla i skuggan av ett träd, och en bot som betalas kontant innan du kör vidare.
Pappersarbetet innan avresa
Körkortsfrågan är tydlig numera. Du behöver ditt ordinarie körkort och det internationella körkortet enligt 1968 års konvention. Marocko accepterar inte längre 1949 års version, och det internationella körkortet kan inte köpas utanför landet som har utfärdat ditt ordinarie körkort, så det måste ordnas hemma innan du reser. Den som stannar längre än ett år förväntas ha ett marockanskt körkort istället.
Försäkringen är nästa sak. Ett grönt kort från ditt försäkringsbolag är beviset på att bilen har minst det skydd som krävs enligt marockansk lag, och polisen kan vilja se det. De flesta europeiska försäkringsbolag täcker Marocko och utfärdar grönt kort på begäran, men om ditt bolag inte gör det finns försäljningsbås i Tanger för lokal försäkring. Bär med allt i bilen: körkort, internationellt körkort, grönt kort och registreringsbevis, eftersom dessa kontrolleras även vid utresa ur landet.
Motorvägarna och vad de kostar
Vägtullarna förvaltas av statliga ADM och avgiften bestäms av avståndet genom betalstationer: 1 808 kilometer avgiftsbelagd motorväg enligt 2016 års statistik och en generell hastighetsgräns på 120 km/h. A1 går från Rabat via Casablanca till Safi, A2 går österut från Rabat till Fez och vidare mot Oujda, A3 förbinder Casablanca med Marrakesh och fortsätter till Agadir, och A5 går norrut från Rabat till hamnen i Tanger Med.
Som exempel betalar en vanlig bil strax under 200 dirham i tullavgifter för hela sträckan Marrakesh till Tetouan, vilket är en av de längsta resorna på nätet. Bussar och lastbilar betalar mer. Ta med kontanter, ha småsedlar redo, och räkna vägtullen som dagens minsta utgift.
De vanliga landsvägarna är andra halvan av bilden. Ofta är de bara en smal körbana per riktning, och i södra Marocko kan en asfalterad väg betyda en smal mittsträcka med breda grusvägrenar där båda riktningarna växlar om att använda vägrenen vid möte. Det fungerar bra tills vinden blåser upp damm och sikten försvinner, då fungerar det inte längre.
Ta med egen bil
En bil som kommer från Europa behöver ett tillfälligt importformulär för tullen, vanligtvis utdelat på färjan under högsäsong eller utfyllt vid ankomst till Tanger. Alla i bilen fyller dessutom i varsitt inresekort, som på flygplatsen, och både polis och tull kan genomsöka fordonet, ibland var för sig och ibland långsamt.
En bil får föras in för max sex månader per år. Lämnar du den kvar längre än så måste importskatt betalas, och skatten kan nå upp till tre gånger bilens värde. Regeln gäller även om bilen skulle gå sönder, så får du ett haveri sent under en längre vistelse, prata med tullen istället för skroten. Tullen registrerar registeringsnummer vid inresa och släpper inte ut fordonet ur landet om någon annan än den som förde in bilen försöker exportera den, vilket blir viktigt om två reser men en flyger hem i förväg.
Kontroller, fartfällor och böter
Poliskontroller är vanliga och ibland svårförklarliga, och kön kan bli lång vid huvudleder. Stoppskylten är en röd cirkel med قف, halte police och alto policia istället för den röda åttakantiga skylt du förväntar dig. Det enklaste är att följa bilen framför, och om du är osäker, stanna tills någon vinkar fram dig.
Fartkontroller är den dyrare varianten av samma sak. På nationella och regionala vägar, räkna med en mobil kontroll ungefär var trettionde kilometer: två poliser och ett lasermätinstrument, ofta i skuggan en lång raksträcka och ofta precis innan hastighetsgränsen höjs istället för sänks. Andra förare varnar ofta genom att blinka med helljuset, och det är värt att känna till åt båda håll. Böterna betalas kontant på plats mot ett handskrivet kvitto. Fasta kameror är färre och finns mest på motorvägarna. Den hårdast bevakade tätortsgränsen är 40 km/h, i städer och vid farliga övergångsställen.
Alkohol vid ratten tas på största allvar. Allt upptäckt alkohol i blodet innebär böter och kan leda till fängelse, vilket innebär att ett glas vin till middagen är ett beslut om nästa morgon, inte om närmsta timme.
Rondeller, stadskörning och regler som ingen följer
Rondeller i Marocko är en sak att avlära snarare än lära. Vissa är utmärkta så att trafik på rondellen lämnar företräde för påfart, andra följer vanlig regel där påfartsfordon håller tillbaka. Skillnaden syns inte förrän du är ute i rondellen, så välj ytterfil där det går och håll koll på bilen bredvid snarare än på skylten. Polisen kan stå vid rondellerna för att kontrollera, men enligt mångas vittnesmål gör deras närvaro liten skillnad.
I städer är filmarkeringar mest kosmetik. En tvåfilig väg kan användas som fyrfilig, mopedister slingrar sig fram överallt och trafikljus betraktas som rekommendation snarare än regel. En praktisk regel är att allt större än du själv får företräde, lastbilar, bussar och de grand taxis som kör som om vägen tillhör dem, vilket den i praktiken ofta gör.
Efter mörker, och över bergen
Det som betyder mest är att avsluta körningen innan det blivit mörkt. Ljussignaler används ojämnt, bilar kan vara parkerade på körbanan istället för vägrenen och fotgängare, cyklister och djur använder vägen efter mörkrets inbrott, ofta helt utan reflexer. Uppe i bergen stängs pass vinter och tidig vår av snö och is, och vid kraftigt regn fylls vägen snabbt av tillfälliga vattenflöden.
Tankning måste planeras utanför städerna. Mackarna glesnar snabbt på landsbygden, och försäljning av smuggeldiesel förekommer, råkar du fylla på fel dunk i en modern motor kan resan ta slut. Det är tryggast att tanka vid en trafikerad station i tätort, och hyr du bil: fråga var företaget själv tankar sina bilar. De flesta Shell-stationer accepterar utländska kort, men många mindre märken tar endast kontant betalning, ytterligare en anledning att alltid ha dirham i bilen.
Om något händer
Marocko har ett av de högsta olyckstalen i regionen, och rutinen efter en olycka är bestämd: båda förarna fyller i och undertecknar ett gemensamt formulär, constat amiable. Blanketter säljs av tobakshandlare i städer och delas ut av försäkringsbåsen i Tangier, så det lönar sig att ha en i handskfacket innan det behövs. Allt är lättare att fylla i på plats än att rekonstruera efteråt.
Två saker om vad som händer efteråt är bra att känna till. Om olyckan är dödlig och myndigheterna anser att du bär ansvaret kan du bli kvarhållen i väntan på förhör. Och, regeln om att bilen ska lämna landet med samma förare är absolut: om du inte själv är med bilen över gränsen blir fordonet kvar i Marocko. Ett visum räcker bara i nittio dagar ändå, vilket oftast är den kortaste av gränserna.
Att köra bil i Marocko kräver rätt temperament, lugn i städerna, vaksam på landsbygden och villig att stanna för natten istället för att köra vidare i mörker. Gör man det öppnar sig landet på ett sätt som bussar och tåg inte riktigt kan matcha. Den tidiga morgonen på väg ut mot en by i Draadalens dalgång där bara du och en åsna syns till är en stor del av varför många väljer att resa hit alls.