Assuan är Egyptens sydliga port, och har varit det i mycket lång tid. Staden ligger på Nilens östra strand vid första katarakten, där ett band av granit korsar floden och bildar en naturlig gräns: norr om den är floden Egypten, söder om den Nubien, och Assuan har varit både gränspost och handelsort för båda delarna. Här bor cirka 370 000 personer, det finns över 2 600 års dokumenterad historia, och stenbrotten som gett granit till monument längs hela floden är fortfarande delvis i bruk.
Det som gör Assuan olik alla andra egyptiska städer är vattnet. Nilen är bred, ström och fylld av granitöar; feluckor seglar ännu med bara vindkraft; och på västra stranden är det nubiskt, målat i blått och ockra. Det är också här de stora egyptiska ingenjörsprojekten ägt rum: den gamla dammen, höga dammen, och sjön bakom den som dränkte byarna som Nubiska museet idag berättar om.
Monumenten och priset för nubierna
Fem monument i eller nära staden ingår i UNESCO-området som löper från Abu Simbel till Philae: gravarna från Gamla och Mellersta riket vid Qubbet el-Hawa, den forntida staden på Elephantine Island, granitbrotten med den ofullbordade obelisken, S:t Simeons kloster och Fatimidhöggravarna. Philae, ute på sin ö intill, rymmer Isis tempel och flyttades sten för sten för att undvika stigande vatten.
Den ofullbordade obelisken är den att se om du bara ser en. Den ligger kvar i sitt stenbrott, fortfarande fast i berget i båda ändar, större än någon upprest obelisk någonsin, övergiven när en spricka dök upp i graniten. Den förklarar tydligare än något annat hur de tillverkades: ett dike, mängder av stenhuggande och en optimism som inte räckte vid första felet.
Dammen, sjön och människorna
Assuandammen, färdig 1970, reglerar flödet som Nilen varje år fört till Egypten sedan de första tiderna, och håller tillbaka Nassersjön, en av världens största konstgjorda sjöar. Det är ett verkligt imponerande ingenjörsverk, men också omdebatterat: året-runt-besvattning och el blev möjliga, men den årliga slamfloden som gödslat åkrarna i årtusenden försvann.
Den mänskliga kostnaden möter du i Nubiska museet, och det är museets skäl. Hela samhällen fick flytta innan vattenmassorna vällde in, några till nya byar runt Assuan, andra långt bort från floden. Deras musik, smycken, byggnadssätt och språk finns på museet, och kulturen lever kvar på västra stranden.
Västra stranden och kvällen
Västra stranden är där Assuan slutar vara fornlämningar och blir en plats där människor faktiskt bor. Qubbet el-Hawa-gravarna är uthuggna i klipporna ovanför floden, S:t Simeons kloster står ute i öknen och nås till fots eller med kamel, och byarna nedanför är nubiska, med målade portar och innergårdar under bar himmel. Aga Khans mausoleum står på en egen höjd längre söderut, rosa och lättigenkännligt, och är det landmärke varje felucka passerar vid solnedgången.
Kvällarna i staden kretsar kring korsochen, strandpromenaden längs vattnet, de förtöjda kryssningsbåtarna och marknaden en bit in, som är lugnare och billigare än turistsoukerna längre norrut och säljer kryddor, hibiskus och korgar snarare än souvenirer med faraomotiv. Middagen består av fisk, bröd och grillade grönsaker, och här är det sällsynt i Egypten att floden rinner rakt framför matbordet.
Ta sig hit
Assuan har egen flygplats med avgångar från Kairo och vissa säsongsbundna utrikesflyg, samt järnvägsstation på huvudlinjen från Kairo, som nattåget använder. Många anländer med flodbåt från Luxor på en kryssning, vilket är långsamt, trevligt och innebär att du kommer till Assuan utan praktiskt besvär. Hemvägen är precis tvärtom, plus möjlig väg norrut.
Inom staden är färjan mellan östra stranden och Elephantine bara några piastre och räknas till nöjena här; den allmänna färjan till västra stranden och båttrafiken för hotellgäster tar resten. Ovanför gamla dammen har Nilens flöde stilla följt årstiderna sedan 1970-talet och vattenståndet i första katarakten är inte längre dramatiskt.
Värmen och säsongen
Assuan hör till Egyptens torraste och varmaste städer: knappt två millimeter regn per år, och genomsnittliga dagstemperaturer över fyrtio grader från juni till augusti. Det är därför vintersäsongen finns och varför orten fylls med folk från oktober till april som vill ha varma dagar och svala kvällar. På sommaren anpassar sig allt efter värmen: förmiddagar till sevärdheter, eftermiddagar inomhus, kvällar på floden.
Själv på vinterdagen är solen stark mitt på dagen och skuggorna få vid Qubbet el-Hawa, stenbrotten och Philae. Vatten, hatt och en plan som är klar tidig eftermiddag är hela metoden, och en tunn jacka är bra att ha för en feluckatur efter mörkret när ökenluft drar in över dalen.
Assuan är delen av Egypten som handlar mindre om faraonerna och mer om floden och människorna längs den: nubiska byar, feluckor, en tempelö som fick flyttas och sjön som formade landet. Ge platsen två nätter, ta båten vid solnedgången och låt lugnet styra resten.