Konungarnas dal är en torr wadi på Nilens västra strand vid Luxor, under en pyramidformad topp som de gamla egyptierna kallade Toppen, och det är den största anledningen till att folk besöker Egypten alls. Under cirka femhundra år begravdes kungarna från Nya riket här, uthuggna i berget istället för staplade i pyramider, och resultatet är korridorer och kammare där väggarna från golv till tak är täckta med målningar och relief. Sextiofem gravar och kamrar är kända. Arton av dem kan öppnas för besökare, men sällan på samma dag, och en biljett gäller för tre.
Det som ofta överraskar är hur litet området är. Östra dalen tar bara några minuter att gå från ena änden till den andra, gångarna är trånga och de två och ett halvt tusen åren sedan sista begravningen har varit hårda: nästan alla gravar öppnades och tömdes redan i forntiden. Det som finns kvar är dekoren, vilket är varför du verkligen tjänar på att lära dig gravnamnen i förväg, inte tvärtom.
Varför här, och varför på detta sätt
Svaret på pyramidproblemet var länge att en pyramid tydligt visar var skatten finns. Nya rikets svar blev att dölja själva graven i en dal med bara en ingång och inget landmärke av betydelse, vaktad av gravpoliser och skyddad av avståndet från floden. Toppen ovanför dalen ser dessutom ut som en pyramid, och de första kungarna som byggde här tolkade troligen landskapet på det viset.
Bara ungefär tjugo av gravarna var egentligen kungagravar. Resten är begravningar för utvalda ämbetsmän, drottningar och kungabarn samt gravgömmor, balsameringsschakt och gropar vars syfte fortfarande debatteras. KV5, graven som Ramses II lät utvidga för sina söner, har fler än 120 kända rum och grävs fortfarande ut; i andra änden finns KV54 som bara är en grop.
Berget avgjorde mycket. Dalen vilar på över trehundra meter kalksten och mjukare sedimentära bergarter, lagda mellan 35 och 56 miljoner år sedan, och kvalitén skiftar på bara någon meter. Esna-skiffer sväller när den blir blöt och pressar isär stenen omkring, så byggarna anpassade gravarnas form och storlek efter berget de mötte, vilket är varför vissa plan plötsligt svänger utan synlig anledning. Arbetarna själva bodde i byn Deir el-Medina i nästa wadi, och deras dokumentation är så noggrann att vi vet vilka matransoner de fick, deras lediga dagar och om den första strejken i världshistorien.
Gravarnas former och hur de förändrades
En tidig grav från 18:e dynastin går genom en korridor och svänger, en eller flera gånger, för att nå begravningskammaren på en så kallad böjd axel. Svängen kan ha varit praktisk och samtidigt speglat solgudens nedstigning till underjorden; de tidiga gravarnas kammare är ofta uthuggna i formen av en kartusch. Efter Amarnatiden joggar planerna snarare än böjer sig, med Horemhebs grav som exempel, och i slutet av 19:e och 20:e dynastin blir formerna raka och nästan helt plana.
De flesta gravar har en brunn: ett schakt i korridorens golv. Det började som skydd mot flodvatten och blev senare en symbol, inritad i planen även när schaktet aldrig grävdes, vilket tydligt visar hur mycket av ritualen hade blivit dekoration.
Dekorationerna följer samma utveckling. De tidigaste gravarna har scener ur Amduat, solens resa genom nattens tolv timmar, och är sparsamt målade. Från Horemheb och framåt kommer Portarnas bok, därefter Grottornas bok, sedan Jordens bok i Ramses III:s grav, och Himlarnas bok över taken från och med Seti I:s tid. Poängen är densamma i alla: en karta, målad på väggarna i ett mörkt rum, för en resa kungen förväntades göra.
Vilka gravar, och hur du väljer
Din biljett gäller för tre gravar i Östra dalen, och du väljer dem vid porten. Många går mot de mest kända namnen; ett bättre upplägg är att ta en grav från varje period. Besök gärna en tidig böjd axel, som Thutmosis III eller Thutmosis IV, för korridorens skull och känslan av nedstigning, en från 19:e dynastin för relief och färg, och en sen 20:e dynastins grav som Ramses IX eller Ramses VI för längden och de graffiti som romerska och koptiska besökare har lämnat, bara i KV9 finns mer än tusen sådana inskriptioner.
Tre gravar kostar separat. Seti I, KV17, är den folk planerar hela dagen kring, med uthuggen relief och målning längs en lång korridor; det är också den grav som oftast drabbas av översvämning och stängning, så fråga vid porten innan du bestämmer dig helt. Tutankhamons grav, KV62, är liten och värdet ligger mest i att bara stå i rummet. Ay, i Västra dalen, kräver en separat resa över åsen och är nästan alltid tom.
Resten av de praktiska råden gäller tiden. Portarna öppnar tidigt om sommaren och bussgrupperna anländer runt tiotiden, så de två första timmarna är mycket mer värda än resten av dagen. Guidning är inte tillåten i gravarna, och besökare ombeds att gå tyst och på led, vilket passar när man står i en liten korridor med fyra tusen år gamla väggmålningar.
Att ta sig dit, och värmen
Västra stranden nås med lokal färja från Luxor eller via vägen över bron, och sedan med taxi, minibuss, cykel eller lång promenad förbi Memnons kolosser. Alla hotell och chaufförer i Luxor säljer en dag på västra stranden som kombinerar dalen med Hatshepsuts tempel och Kolosserna, vilket är ett smart val om du bara har en dag och ingen bil.
Det finns knappast någon skugga mellan parkeringen och gravöppningarna, och inne i gravarna blir luften varmare än utanför så fort det fylls på med folk. Vatten, hatt och att sluta före lunch är hela strategin. Och en notis som hör hemma i alla Egypten-resor: attacken vid Deir el-Bahari 1997, då 58 turister och fyra egyptier dödades, är skälet till den säkerhet som finns idag på västra stranden och att vägen upp är stängd för privata bilar.
Dalen är det enda stället i Egypten där mängden besökare är en del av hela upplägget: gravarna är små, målningarna ömtåliga och alla vill ha samma tjugo minuter. Kom tidigt, välj efter period, betala för en premiemgrav istället för tre vanliga, och lämna mitt på dagen till floden.